”Men Filip, hur har du det egentligen?”

Den absolut vanligaste frågan jag får är hur jag har det. Det är också en av huvudanledningarna till varför jag startade denna bloggen, för att besvara just den frågan. Skulle jag svara helt ärligt till varje person så skulle ni behöva och sitta här tills imorgon då jag har en tendens att bli väldigt långrandig när jag förklarar saker. Kort o gott skulle man kunna sammanfatta mina två veckor här som: spännande, lärorika och läskiga. Till att börja med så är detta rätt självklart en spännande upplevelse, men kanske inte på de förväntade sätten. För direkt när man kommer ner hit så slås man av hur annorlunda saker är då man jämför allt med Sverige. Efter ett tag så lär man sig däremot att tänka lite annorlunda för att hela tiden försöka jämföra Kenya med Sverige kommer göra dig galen. Inte minst för att det helt enkelt är omöjligt då många av de saker som Sverige är byggt på helt enkelt inte existerar här nere, exempelvis: social trygghet, polis som man kan lita på, kunna gå vart man vill när man vill, förmånen att inte vara på sin vakt hela tiden. Detta är också några av de sakerna som enligt mig gör detta landet till så otroligt charmigt. Vart du en tittar så ser du hur människor löser problem, vanligtvis utan några som helst västerländska verktyg. Dessvärre blir man något rubbad av att växa upp i Sverige har jag märkt nu. Inte minst för att man altid vet att man kan lita på polis och andra yrkesroller som finns i samhället.

 

Det var i det stora hela, nu till frågan hur ”jag har det har det”. Bortsett från att vi har massor av spanskuppgifter som jag inte förstår så är jag fortfarande svårt drabbad av min manliga förkylning. Trotts detta så tog jag mig till skolan idas, enbart för att ge lärarna illusionen av att jag är en mönsterelev.

Annonser

Förkyld men lycklig ändå 

Förkylning e något av det värsta som finns. Alla människor som känner mig bättre eller helt enkelt har haft turen att glida in på detta samtalsämnet med mig vet att jag hellre ligger och spyr än att vara förkyld. Detta är min ärliga åsikt då en förkylning mer eller mindre gör mig helt handlingsförlamad, beror detta på att jag får en så kallad ”manlig förkylning”? Med stor sannolikhet JA. Idag har min nästan livshotande förkylning gjort mig tröttare än vanlig och när klockan började ticka mot 3-tiden så var jag övertygad om att sista lektionen (den som är till halv fem) skulle ta död på mig. Men till min förvåning så var det inte min engelskalärare som tog emot oss vid dörren när vi skulle in utan det var självaste Bob Marley! 
När vi hade satt oss ner förklara denna ”Bob-wannabeen” att han och hans två polare var här för att berätta för oss om kenyansk musik och hur den har utvecklats. Utan att göra detta inlägget allt för långrandigt så kan jag sammanfatta det med ett: det var väldigt spännande. När vi kom mot slutet av ”Bobs” presentation så berättade han för klassen med förvirrade svenskar att musik är så mycket mer för kenyaner. Det har blivit ett sätt att komma tillsammans och gå som en enhet mot korruption t.ex. Detta tog rätt mycket på mig då jag själv tycker att språk, men framförallt sång, är två väldigt kraftfulla verktyg. Om inte det faktum att de hade bra saker att säga var bra nog så kan jag meddela att de kunde sjunga otroligt bra också. 

Afrikansk dans !!

Dagens inlägg kommer med stor sannolikhet att vara hoppigt och osammanhängande, som vanligt med andra ord. Det kommer inte heller att finnas några bilder, utan bara långa meningar med text. ”Långa meningar med text” skulle också kunna beskriva dagen idag utan några större bekymmer. Att gå i skolan mellan halv nio och halv fem är som tidigare nämnt absolut inte min grej. Som att inte den långa skoldagen var nog så var det skitkallt ute och det vankades idrott på schemat. Så där stod jag, klagandes på allt som var fel utan att ens försöka se något av detta med en gnutta ljus. När dagen var över jag däremot helt slut och det enda som cirkulerade i Filips huvud var mat och sömn tills jag fick frågan om jag skulle följa med på afrikansk dans, jag? afrikansk dans?. Detta visade sig tro det eller ej att vara rätt kul vilket gör att detta kanske kan bli en framtida fritidsaktivitet ???

Jag vann över söndagsångesten!!!

Söndagsångest har alla…. Förutom pensionärer och de som inte kan veckodagarna. Söndagsångesten som vi alla hatar så djupt men egentligen så har många av oss svårt att förklara varför. För någon som mig så är söndagsångest fortfarande rätt främmande, för fram till sista terminen i ettan så hade jag ingen aning om vad det var. Kanske berodde detta på att jag i högstadiet hade kul varje dag eller för att jag var lyckligt lottad och alldrig hade några läxor. Eller kanske för att jag helt enkelt försökte fylla mina dagar med saker som gjorde mig lycklig och samtidigt knuffa ut det som stressade mig. Hursomhelst så blir detta direkt mycket svårare när man börjar gymnasiet då det alltid kommer finnas något som stressar. För är de inte de 80 svenskauppgifterna som man har samtidigt så är det att det inte finns någon tid till att hänga med kompisar.
I takt med att jag började andra terminen i ettan så höll söndagsångesten på att äta upp mitt liv, läxor, läxor, läxor och mera läxor.  Detta blev efter ett tag standard så det var väll bara att inse, att såhär kommer det att vara resten av mitt liv. Lyckligtvis så kan jag meddela alla som har orkat läsa såhär långt att söndagsångesten är nu officiellt botad!!!! 

En bidragande faktor skulle kunna vara att göra som jag skrev tidigare i inlägget. För dagen idag (trots att det är en söndag) har bara vart fylld med roliga saker. Vi har strosat runt på en av de finare shopping-centrumen och överlag bara haft det gött. Söndagskvällen som nu börjar gå mot sitt slut har avslutats på skolan med lite ”internathäng”, och kanske är detta receptet till att bota söndagsångesten ??? 

HÅLL I PLÅNBOKEN!!!

Att ha obligatorisk skola på en lördag är vanligtvis något som jag hade protesterat fullt emot. Men imorse va det den nya, beresta och förnuftiga Filip som reste sig upp ur den varma sängen. Vad jag däremot hade missat var att denna obligatoriska ”aktivitetsdagen” inte innebar att man var tvungen att komma till skolan i full idrottsmundering. Så där stod jag, redo för krig och insåg mitt misstag. Några timmar senare och efter att vi förlorat alla grenarna så bar det iväg mot ”TOI-market” vilket helt enkelt är en marknad 10 minuter från skolan. Väl framme på detta stället så var det första som uppenbarade sig en röst långt bak i mitt huvud: ”håll i plånboken, håll i plånboken”. För att Kenya var fullt av tjuvar var trots allt något som vi fått inpräntat de senaste två veckorna. Men in takt med att vi promenerade runt de olika stånden så slog det mig vad det va jag sysslade med. Jag går här och dömmer varenda en av de glada människorna som hälsade på mig. För någonstans så måste jag ju kunna bilda mig en egen uppfattning, inte bara lyssna på allt som alla andra säger hela tiden. Efter att jag sänkt garden en snudd så blev det direkt mycket lättare att gå runt och bara njuta, titta på alla dessa glada människor, som trots att de säljer handväskor i ett skjul gjort av gamla metallstänger och presenningar kan vara så lyckliga. Försäljarna gick runt och hälsade på grannen i skjulet bredvid och på något sätt skapar ju detta en funderare om varför man stämplar alla av den en procenten som förstör.  Med många nya tankar i huvudet begav jag o ett gäng glada svenskar oss påväg hemåt. Väl framme beslutade jag mig för att jag inte skulle gå ut med de andra idag utan tog istället taxin hem för att avnjuta en skön hemmakväll, något som bör göras oftare.

IMG_0200IMG_0186IMG_0183

Kan man gå i jeans och T-shirt ??

Happy friday!!! Dagen idag har bestått av att jag har haft min första psykologilektion vilket var till mycket nöje, antingen berodde det på att det var spännande eller för att vi lekte teater hela lektionen. Själv har jag absolut ingen aning, men vem bryr sig? Dagen fortsatte sedan med att vi fick våra student id-kort vilket egentligen betyder att vi får gå utanför skolan utan de vuxna. Näst intill alla tog nöjet i akt och klädde upp sig för att gå ut. Spännande nog så hade jag i vanlig ordning missat allt detta och hade ingen aning om vad som hände. Så där satt jag i mina blåa jeans och min T-shirt och undrade om jag faktiskt kunde gå med såhär. Innan jag och mina tankar hade diskuterat färdigt hörde någon ropa ”Filip, Filip!! Vad väntar du på?” 

Med högtalarna på högsta volymen så gled skolbussen med något övertaggade tonåringar iväg mot sushistället där kvällen kom att bjuda på mycket skratt och väldigt god mat.

Jag har gått och blivit tant

Dagen idag har vart full av nya upplevelser, punkt. Inledningsvis så vill jag bara säga att jag tror att jag är den typen av person som har lätt för att testa nya saker, så länge vi inte pratar om Zumba. För er som läser detta men inte heller har någon aning om vad det är så ska jag försöka göra en koppling för er. Man kan mer eller mindre säga på att Zumba går ut på att man ska dansa under en längre tid, typ som friskis och svettis när man va liten. Ett av mina största problem med Zumba är dock att jag förstår inte hur det på något sätt kan anses vara träning. En av mina andra fördomar är att Zumba är något som tanter gör i samband med deras regelbundna resor till ”Garn o virk affären”. Så när jag mer eller mindre blev tvingad till delta på denna aktivitet så kände jag direkt hur jag försökte komma på anledningar till att slippa detta, men ödet var nu oundvikligt. Tiden började närma sig halv fem och jag såg till min förvåna att gräsplanen där Zumban skulle vara enbart var täckt av människor i min egen ålder.

 

Passet började, och let me tell you. Det va något av det roligaste jag gjort! Även fast det var näst intill omöjligt för mig att träffa ett enda steg så kändes det ändå som att det var bra stämning i gruppen vilket underlättar brutalt när man ska bjuda på sig själv.

Två bilder från idag som inte har något alls med inlägget att göra 🙂